ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk störning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter. Många med ADHD har problem med vissa sinnesintryck, precis som personer med Aspergers syndrom.

Namnet ADHD kommer ifrån DSM-IV, den diagnostiska manual som vanligtvis används för psykiska sjukdomar, och kallas i den svenska översättningen för "Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet". Ett närliggande men ej identiskt begrepp, som dock endast används i Norden och främst i Sverige, är DAMP.

ADHD utan hyperaktivitet brukar också benämnas ADD (Attention-Deficit Disorder).

ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. Diagnosen fastställs kliniskt, det vill säga en läkare observerar en patient och drar slutsatser. Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunktion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor, kan i dagsläget inte definitivt avgöras.


Diagnosen ADHD delas in i följande fyra varianter:
* Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, i kombination
* Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet
* Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen hyperaktivitet-impulsivitet
* Uppmärksamhetsstörning/hypoaktivitet (underaktivitet)

Symptom
För att en person ska få diagnosen ADHD så måste dessa symtom finnas och ha funnits under lång tid. Varje symtom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån personens ålder, kön och utvecklingsnivå.

* Koncentrationssvårigheter
* Dålig impulskontroll
* Hyperaktivitet
* Glömska

Det finns även andra symptom som är vanliga bland folk med ADHD men som inte är nödvändiga för att få diagnosen.

* Problem med motoriken
* Problem med sömn
* Sen tal- och språkutveckling
* Problem med att tolka sinnesintryck
* Hetsigt humör och trots
* Psykiska problem som ångest, stark oro eller depression
* Tendens att upprepa eller "haka upp sig på" ord eller meningar

Prevalens
Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. Resultatet från studierna varierar, men sammantaget kan man säga att det anses vara någonstans mellan 3 och 5 procent. Orsakerna till att olika studier visar olika resultat är flera, men några exempel är att studier skiljer sig åt i hur tillståndet definieras och avgränsas, använder olika metoder, och studerar olika populationer eller urval av människor. Ense är de dock i att andelen med ADHD är större bland pojkar än flickor, att åldern har betydelse för förekomsten och att det verkar som att förekomsten är lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av ADHD bland vuxna och de som gjorts kritiseras bland annat för att diagnoskriterierna studierna använder är anpassade för barn och barns villkor, inte för vuxna.

Prognos
När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka till den ursprungliga uppfattningen. Andra menar, av egen (klinisk eller direkt) erfarenhet eller med stöd av annan forskning, att den bilden är överdriven: ett avsevärt antal vuxna har uppenbarligen problem av ADHD- natur. Man behöver också väga in om den som undersöks har fått hjälp för sina problem som barn eller inte. Sedan ADHD började uppmärksammas har allt flera fått hjälp, och det kan då väntas att de också klarar sig bättre som vuxna än vad äldre, ohjälpta, generationer har gjort.

Orsak
ADHD är ett omdiskuterat tillstånd. De flesta är överens om att termen är relevant som uttryck för en samlad symptombild. Men vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. En hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin alternativt serotonin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då det för ADHD typiska beteendet. Denna hypotes ger även en enkel och bra förklaring på varför amfetaminliknande preparat så effektivt hjälper personer med ADHD.

Kritiker av dessa hypoteser hävdar att det saknas bekräftande, oberoende medicinska studier för att de inte utesluter andra möjliga förklaringar, till exempel sociala faktorer. Det är visat att ADHD ofta hänger samman med depression, men forskarna har inte, på grund av tillståndets natur, kunnat fastställa om depressioner är ett delsymtom eller en följd av att barnen med ADHD lever i en situation som inte anpassats till deras behov utan i sig kan leda till depression. Andra forskare anser att ADHD i kombination med depression i likhet med andra depressionsformer kan vara psykosomatisk. Å andra sidan kan depressionen också vara en följd av att personen med ADHD haft svårt att uppfatta och följa sociala normer och mött en oförstående omgivning, men möter en viss förståelse om de visar på kroppsliga besvär snarare än att de lider av ADHD-symtomen.

Det är intressant i detta sammanhang att den omfattande allmänna debatt som förts under flera decennier om orsaken till ADHD inte motsvaras av liknande debatter om de andra funktionstillstånd där man också saknar kunskap om tillståndets orsak. För rent fysiska tillstånd, som till exempel insulinkrävande diabetes vet man sedan många decennier att bukspottkörteln slutar producera hormonet insulin. Men man vet inte varför. Man känner alltså inte till varför bukspottkörteln slutar fungera, men man accepterar ändå tillståndet utan någon särskild diskussion och debatt utanför forskarnas egen krets om orsaken till den upphörda funktionen. I ADHD-frågan däremot, där det inte är fråga om en totalt upphörd funktion utan mer om en obalans eller ojämn utveckling, har en intensiv debatt förts både i Sverige och internationellt om just orsaken till tillståndet och om huruvida det över huvud taget ens existerar. Anledningen till denna skillnad är att det är odiskutabelt att bukspottkörteln slutat fungera och att detta utgör ett medicinskt problem, medan de beteenden som väcker tanken på en adhd-diagnos inte lika glasklart skiljer sig från beteenden inom det "normala" spektrumet.

Behandling
Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I flertalet fall är det nog att barnets familj (när det handlar om ett barn, för även vuxna kan ha ADHD) och skolan får information om varför barnet ter sig extremt besvärligt. Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrautbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrautbildningsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.

Några av dem som får denna bokstavsdiagnos behandlas med amfetaminliknande preparat, som i låga doser är terapeutiska och har en paradoxal effekt på dessa barn. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Dessa läkemedel skrivs vanligen ut av psykiatriker. Exempel på läkemedel som används vid ADHD är:

* Ritalin
* Concerta
* Strattera (som dock inte är ett centralstimulerande medel).

Medicineringen är endast ämnad till att vara en del av ett övergripande behandlingsprogram.

Barn med ADHD kan sägas ha en specifik konstitution snarare än en psykisk sjukdom. De kan bli psykiskt sjuka som andra, men just ADHD:n behandlas inte som en sjukdom utan med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. En barn- och ungdom under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Anpassad pedagogik och eventuell medicinering kan alltså leda till att symptomen lindras eller ändras med åren men det betyder inte att personen "tillfrisknat" eller är "botad". ADHD har han eller hon hela livet, det är ett medfött tillstånd med typiska funktionshinder. Man kan jämföra med en medfödd hörselnedsättning, som inte växer bort även om ett hörselskadat barn får hörapparater och andra hjälpmedel och lär sig andra strategier för kommunikation än att lyssna. Barnet och dess familj lär sig vad de kan göra precis som alla andra och när det behövs någon särskild hjälp. Svårigheterna minskas och en person som träffar den nu vuxna personen med hörselnedsättning kanske inte märker av funktionshindret. Men hörselnedsättningen i sig har inte försvunnit, personen är inte "botad" eller "tillfrisknad" utan har lärt sig alternativa sätt att hantera de flesta situationerna i livet. ADHD-barnen kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera deras oförmåga till koncentration måste närmiljön rensas på störande egenskaper, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna strategier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt.

Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade dataspel som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Emellertid måste barnet träna i flera veckor så mycket som en halvtimme om dagen.

Även om ärftlighet för ADHD antas föreligga, så innebär det i allmänhet inga problem eftersom föräldrar med dessa problem själva har erfarenheter av vad barn med samma funktionsnedsättning behöver. Barnen är normalbegåvade och utvecklas fysiskt och psykiskt i alla övriga avseenden som andra barn.

Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, som presenterades 8 november 2007, visades det att fiskolja ger positiva effekter på barn som lider av adhd. För lättare adhd-fall är effekten som störst. Studien är ännu ej publicerad och har därmed ej granskats av andra forskare.

---

Fråga: Bör jag låta mitt överviktiga barn genomgå en klinisk undersökning för ADHD?

Svar: Ny forskning visar på att det föreligger en betydligt högre risk för ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), hos överviktiga barn än hos barn med normalvikt. En israelisk forskare, Dr Agarant och hennes kollegor, har undersökt dödligt överviktiga barn i skolåldern intagna på sjukhus. De fann en signifikant högre förekomst av ADHD hos de överviktiga barnen (57,7%) jämfört med den övriga populationen (5-10%). Forskare tror att detta samband kan förklaras med att problematiken inom ADHD innefattar impulsivitet och bristande självkontroll. Annan forskning visar också på ett samband mellan ADHD och övervikt (och hetsätning). Det kan finnas anledning att utreda eventuell ADHD problematik hos barn som är svårt överviktiga. Detta kan vara relevant information för terapi och behandling. Särskillt flickor med ADHD kan lida av olika symtom som inte är synliga eller uppenbara (t ex uppmärksamhetsstörning) såsom motorisk hyperaktivitet. Av denna anledning missar man ofta denna diagnos.

---

YES. ADHD is highly genetic. This is a finding that multiple, independent scientists have reported. Heredity has been found to explain, on average, 60 - 80% of the hyperactive, impulsive, and inattentive behavior seen in children with ADHD. When one child in a family has ADHD, the chances of another child in the family having ADHD are about 20 - 25%.

he main purpose of our lab is to further investigate the role of genetics in ADHD. Right now, we know that multiple genes likely are involved in ADHD; in other words, it's complicated. ADHD looks very different from person to person; it's a heterogeneous disorder. This makes it more difficult to locate specific genes. While investigation into the neurobiology of ADHD is in its early stages and there are lots of different neurological systems involved, early evidence has located a few specific genes shown to have an association with ADHD. Some of these genes help regulate a neurotransmitter in the brain called Dopamine, which is believed to play a role in a number of cognitive functions. One hypothesis about dopamine's role in ADHD is that if there's a low concentration of Dopamine in the brain, it's difficult for someone to regulate their behavior and they appear as more impulsive. Dopamine is also thought to enhance information flow between brain regions - if there are low levels of dopamine, problem solving, attention, and working memory are believed to be impaired as a result. The stimulant drugs that often are prescribed in ADHD work to help increase the amount of Dopamine in the brain.

Scientists across the United States are working hard to find out more about how genetics play a role in ADHD. This is important for lots of reasons. Discovering genes for ADHD will help us develop better diagnostic tests for ADHD (e.g. DNA based tests) and medications that can be better tailored to the specific gene and neurobiological differences in an individual with ADHD. Most importantly, gene discovery will pave the way for better 'prevention' and non-medication treatments in ADHD. It is our belief that the impairment associated with ADHD can be reduced if we better understand the biology and genetics of ADHD and develop behavioral interventions to address that biology. In addition, the earlier interventions can be applied, the better the outcome. Genetics provides a very early point for intervention - often before the signs and symptoms of the disorder even occur.

---

---

Källor; Wikipedia & ADHD UCLA EDU.